con1_meny_top_over.png  con1_meny_top_shadow.png
con1_logo
con1_meny_top_under.pngHomiatrikerOrm-faerg-B.jpg

   

 

Irisdiagnostik

Irisdiagnostik är en komplementär- och alternativmedicinsk metod att via ögats regnbågshinna (iris) avläsa kroppens organfunktioner och eventuella funktionsstörningar.  Dessa visar sig som tecken i olika former samt färgnyanser i irisen.

Dagens irisdiagnostik har vidareutvecklats och kallas oftare för iris- och ögonanalys. Analysen inkluderar, förutom själva irisen, även ögonvitan (scleran), hornhinna, övre- och nedre ögonliden, ögonlock samt angränsande hud och vävnad.

Tecknens placering i och omkring ögat motsvarar organens funktioner samt  placering i kroppen.  Höger kroppshalvas organ avtecknas i höger iris och vänster organuppsättning avtecknas i vänster iris. Huvudet samt området ned till bröstkorgen avtecknar sig i den övre delen av iris. Bukhålans organ, kroppens extremiteter (armar och ben) avtecknar sig i nedre delen av iris. De organ som ligger vid kroppens mittlinje visar sig i bägge irisarna. Området kring irisen och ögat kan ge indikationer på eventuella organstörningar som t ex en sårbarhet för höga blodfetter.

En iris- och ögonanalys lämpar sig för patienter som har minst ett naturligt öga. Analytikern och terapeuten använder oftast ett irismikroskop eller irislupp med stark förstoring. I vissa fall är mikroskopet kopplat till en dator eller kamera där analytikern kan dokumentera patientens ögon. 

Den bakomliggande teorin till iris- och ögondiagnostik är att obalanser i kroppen visar sig som tecken i ögat. Tecknen kan vara både ärftliga, kroniska och akuta. Varje central sjukdom som når irisen via de långa ciliarnerverna åstadkommer förändringar i irisen kärlskikt, vilket kan förklara terapeuternas observationer. Tecknen kan visa på en sårbarhet för olika obalanser dvs ögat kan avslöja svagheter i organ och organsystem som ännu ej manifesterats som en sjukdom i kroppen. Förändringarna i iris och öga kan därför vara av föränderlig karaktär vilket gör att ögat och irisen kan ändra utseende över tid.

Irisdiagnostikens upphovsman brukar nämnas som den ungerske-österikiske läkaren Ignaz von Peczely (1822-1911). 1822 förklarade han att att vissa iristecken hade samband med olika organsjukdomar och att man av tecknens placering kunde utläsa vilket organ som var drabbat. Ungefär samtidigt utvecklade den svenske pastorn Nils Liljequist (1851-1936) irisdiagnostiken speciellt med avseende på olika missfärgningar av irisen som han presenterade i boken ”Om oegendiagnosen” 1893. Den amerikanske naturläkaren Bernard Jensen (1908-) har vidareutvecklat iris- och ögonanalysen.

Iris- och ögonanalysen är en analysmetod inte en behandlingsmetod. Iris- och ögonanalys används oftast som ett hjälpmedel för terapeuten att ställa diagnos och brukar inkluderas i arvodet. Rekommendationen är att konsultera en terapeut inom iris- och ögondiagnostik som är KAM auktoriserad och kvalitetssäkrad.

 
   

© NMF-Education | 08-605 21 20 | kansli@nmf.se Hemsida med Sitoo